Lördag och nu
På lördagen gick jag upp kl 9, gick till jobbet. Tog hand om kuknder som ville handla, kolla lite, får idéer till presenter och så. Under tiden jag tar betalt av en kund så kommer det in en annan kund, Ulrika, Viktors syster. Hon kommer in och ser att jag jobbar, -Hej Ida är det nån som säger och jag hajar till. Då var det Ulrika som kom, när den andre kunden gick så gick jag till Ulrika och vi kramade om varandra och pratade lite. Hon skulle på middagsbjudning den kvällen. Skönt att hitta på något som är trevligt och glatt. Hon hittade ett förkläde och lite påskägg :) Då får jag en till kund, hon känner Ulrika och dom pratar medans jag slår in paketen. Dom pratade om allt hemskt som har hänt nu och Ulrika kämpade för att hålla in tårarna, det var jobbigt att se och höra. Tillslut kom det några tårar från Ulrika. Jag kämpade som jag aldrig gjort förr med att hålla in mina tårar, och lyckades. Det var helt otroligt, jobbigt. Man vet ju inte vad man ska säga, man vill helt enkelt finnas för dom, stötta dom i allt det svåra. Det är så svårt för många, man sörjer. Får sådant här verkligen hända? Någon är det ju som tillåter det, förstår inte. det kanske är meningen att man inte ska förstå något av livet iaf. Nu sitter jag i skolan och har lyssnat på IPop, talangen 2008. Viktor, du är sjukt bra. Tänk att du finns med oss alla. Höra din röst, man typ. Hur ska jag förklara, man blir rörd för att du är grymt bra på det du gör! Men jag fick inte höra så mycket, eftersom att din fina röst förstördes utav 50 cent och Akon :/ Låt mig bara få höra. Jag får lyssna på dig igen när dom gör på lektion, jag ska poppa som aldrig förr i det lilla rum vi sitter i!
